Förenta Nationerna existerar för att tillhandahålla ett universellt forum där suveräna stater delibererar som jämlikar. Denna princip om universalitet är endast hållbar om alla medlemsstater kan få tillgång till organisationens högkvarter utan politisk diskriminering.
Högkvartersavtalet från 1947 mellan FN och USA kodifierade denna princip. USA, som värdland, lovade att inte hindra transit för företrädare för medlemsstater till och från FN:s högkvarter. Men de senaste händelserna – särskilt avslag på visum för den palestinska delegationen i september 2025 och återkallandet av visumet för Colombias president Gustavo Petro några dagar senare – visar att USA inte har uppfyllt detta åtagande. Detta är inte isolerade misstag, utan en del av ett politiskt mönster som riktar sig mot kritiker av USA:s politik i Mellanöstern.
Sådant beteende utgör ett väsentligt brott mot högkvartersavtalet. Enligt internationell rätt ger ett väsentligt brott den andra parten – i detta fall FN – rätt att suspendera eller avsluta sina förpliktelser. Generalförsamlingen, som utövar sin auktoritet enligt artikel 20 i FN-stadgan, bör svara genom att permanent flytta sina sessioner till Genève.
Artikel 13 i högkvartersavtalet kräver att USA säkerställer obehindrad tillgång för företrädare för medlemsstater som deltar i FN-möten. Denna förpliktelse är absolut: den beror inte på det politiska innehållet i en delegats tal eller de bilaterala relationerna mellan USA och delegatens stat.
Precedenset från 1988 är tydligt: när USA nekade Yasser Arafat ett visum, röstade generalförsamlingen för att hålla sin session i Genève. Detta visar både USA:s förmåga att bryta mot sina åtaganden och församlingens befogenhet att agera.
Artikel 60 i Wienkonventionen om traktaträtten (1969) definierar ett väsentligt brott som en överträdelse av en bestämmelse som är väsentlig för att uppnå traktatens syfte. Själva syftet med högkvartersavtalet är att garantera universell tillgång. Upprepade visumavslag och återkallanden undergräver direkt detta syfte.
FN, som den icke-brytande parten, har rätt att betrakta avtalet som ogiltigt.
Artikel 20 i FN-stadgan fastställer att generalförsamlingen ska sammanträda “vid den tid och plats den själv bestämmer”. Denna befogenhet är oberoende av säkerhetsrådet; det finns inget veto över mötesplatser.
Därmed kan generalförsamlingen anta en resolution som:
Om USA invänder, tillhör tvisten Internationella domstolen (ICJ). Artikel 21 i högkvartersavtalet föreskriver redan skiljedom och, vid misslyckande, ICJ:s jurisdiktion. Generalförsamlingen kan också begära ett rådgivande yttrande enligt artikel 96 i stadgan.
Genève är redan värd för FN:s kontor i Genève (UNOG), WHO, ILO, UNHCR och många andra organ. Palais des Nations var värd för generalförsamlingen 1988 och har visat skalbarhet genom stora konferenser, senast UNCTAD16 år 2025.
Nästan alla medlemsstater har redan permanenta beskickningar i Genève. En flytt skulle kräva expansion, men kostnaderna skulle uppvägas av besparingar från att stänga eller minska kontor i New York, där fastighets- och levnadskostnader är betydligt högre.
Schweiz har ett långvarigt rättsligt ramverk för FN:s verksamhet. Ett utökat värdlandsavtal skulle kunna förhandlas smidigt, med tanke på Genèves befintliga roll som FN-nav.
USA:s upprepade hinder för delegationer genom politiskt motiverade visumavslag och återkallanden är ett väsentligt brott mot högkvartersavtalet. Generalförsamlingen är inte skyldig att tolerera detta. Den har både den rättsliga auktoriteten och de praktiska medlen för att flytta sina sessioner till Genève.
En sådan flytt skulle orsaka USA miljarder i ekonomiska förluster och ett betydande prestigenederlag, samtidigt som den bekräftar Förenta Nationernas oberoende och universalitet. Om USA ifrågasätter detta beslut kan de ta tvisten till ICJ.
Tiden har kommit för FN att agera beslutsamt. För att skydda sin integritet, universalitet och trovärdighet bör generalförsamlingen permanent flytta till Genève.