https://madrid.hostmaster.org/articles/animals_and_spirituality/sv.html
I världens religiösa och andliga traditioner är förhållandet mellan människor och djur invävt med etiska, mytologiska och metafysiska trådar. Oavsett om djur betraktas som heliga varelser, reinkarnerade själar, gudomliga budbärare eller medresenärer i skapelsen, intar de en moraliskt betydelsefull plats i mänsklighetens förståelse av livet och universum. Även om specifika lagar, ritualer och trosföreställningar varierar stort, förespråkar de flesta traditioner medkänsla, förvaltarskap eller vördnad i behandlingen av djur. Lika varierade är uppfattningarna om huruvida djur har själar och, i så fall, vilket öde som väntar dem efter döden.
Denna essä utforskar hur olika religioner och trossystem närmar sig dessa frågor. Den granskar både etiska läror om hur djur bör behandlas och metafysiska synsätt på huruvida djur har själar och vilken typ av andlig existens de kan leva. Från de skriftliga lagarna i judendomen och islam till de karmiska cyklerna i hinduismen och buddhismen, från urfolkens kosmologier till modern wiccansk tanke, framträder en panorama av mänsklig reflektion – en som inte bara avslöjar hur vi ser på djur, utan också hur vi definierar moral, gudomlighet och vår egen plats i den levande världen.
Judendomen kräver medkänsla för alla levande varelser genom principen Tza’ar Ba’alei Chayim – förbudet mot att orsaka onödigt lidande för djur. Torah innehåller många lagar som skyddar djurens välbefinnande, såsom kravet på vila för arbetsdjur på sabbaten och förbudet mot att sätta munkorg på en oxe medan den tröskar säd. Det etiska förhållandet mellan människor och djur ramas in som förvaltarskap under gudomligt befäl, inte ägande.
I judisk tanke har djur en nefesh, en livskraft eller en andlig själ. Men själens odödlighet är vanligtvis reserverad för människor. Djurens efterliv är inte tydligt definierat i judisk teologi. Även om de är en del av skapelsen och erkänns i gudomlig omsorg, anses djur generellt sakna den moraliska ansvarighet som krävs för dom eller belöning efter döden. Ändå tillåter mystiska traditioner som Kabbala mer inkluderande tolkningar.
Kristna läror betonar ofta mänsklighetens roll som förvaltare av skapelsen. Även om Första Moseboken ger människan herravälde över djuren, tolkar många teologer detta som ett kall till medkännande omsorg, inte exploatering. Helgon som Franciskus av Assisi förebildade djup kärlek till djur, och olika sam denominations främjar idag djurens välbefinnande som en del av en bredare moralisk plikt gentemot skapelsen. Synsätten varierar dock, och vissa traditioner håller fast vid en människocentrerad tolkning av Skriften.
Kristna perspektiv på djurens själar är delade. Vissa hävdar att endast människor, skapade till Guds avbild, har odödliga själar. Andra menar att Guds frälsningsplan omfattar hela skapelsen, med hänvisning till Romarbrevet 8 och Jesajas profetia om fredlig samexistens mellan djur. Idén att djur kan uppstå eller leva i den “nya himlen och nya jorden” har blivit populär bland vissa samtida kristna tänkare, särskilt inom miljömässig teologi.
Islamiska läror förespråkar starkt barmhärtighet (rahmah) och rättvis behandling av djur. Profeten Muhammed visade detta genom sitt eget beteende – han ingrep när djur behandlades illa, berömde dem som visade vänlighet och förbjöd grymhet som att överbelasta eller misshandla djur. Djur betraktas som gemenskaper likt människor (Koranen 6:38), och att använda dem för sport eller grymhet är uttryckligen förbjudet. Etisk behandling av djur är en del av islamisk ansvarighet inför Gud.
Även om det inte sägs att djur har odödliga själar som människor, erkänner Koranen deras andliga betydelse. Deras lidande går inte obemärkt förbi; djur kommer att kompenseras eller deras misshandel dömas på Domedagen. Denna moraliska ansvarighet antyder att djur inte är andligt irrelevanta – de är en del av Guds skapelse och vittnar om Hans tecken.
Buddhismen betonar ahimsa, eller icke-våld, som en central etisk princip. Alla kännande varelser – människor och djur – förtjänar medkänsla. Att skada djur ses som att generera negativ karma och hindra andlig utveckling. Buddhistiska munkar och många lekmän antar vegetarianism som en form av andlig disciplin. Djur betraktas som medresenärer på vägen till upplysning, och deras välbefinnande är en del av utövarens etiska omsorg.
Djur är fullt ut inom cykeln av samsara – hjulet av födelse, död och återfödelse. Själar kan återfödas som djur eller människor, beroende på karma. Att födas som ett djur anses generellt vara en mindre lyckosam återfödelse på grund av begränsad förmåga till moraliskt resonemang, men fortfarande inom cykeln mot slutlig befrielse. Därför är djur andligt betydelsefulla och en del av den större resan mot Nirvana.
Hinduismen upprätthåller ahimsa som en kardinaldygd, vilket djupt påverkar kost- och etiska praktiker. Många hinduer är vegetarianer, och även de som inte är det lärs att behandla djur med respekt. Kor är särskilt vördade som heliga, ofta förknippade med moderssymbolik och olika gudar. Elefanter (Ganesha), apor (Hanuman) och ormar (Naga) har också gudomliga associationer, vilket ytterligare förstärker plikten till skydd.
Liksom i buddhismen ser hinduismen djur som själar som reser genom samsara. Atman, eller den eviga själen, kan ta många former, både mänskliga och icke-mänskliga. Behandlingen av djur har därmed karmiska konsekvenser. Djur är inte andligt underlägsna utan olika uttryck för samma gudomliga verklighet – Brahman. Deras själar, precis som våra, är ämnade för slutlig befrielse genom successiva inkarnationer.
I antikens Grekland var djur inbäddade i ritualer, myter och filosofi. Vissa djur var heliga för specifika gudar – ugglor för Athena, tjurar för Zeus, delfiner för Poseidon. Även om djur ofta offrades, gjordes detta som en djupt symbolisk handling, inte som slumpmässig grymhet. Filosofer som Pythagoras förespråkade vegetarianism och trodde på själavandring.
Grekisk filosofisk tanke, särskilt bland orfiker och pythagoreer, övervägde tanken på själavandring (metempsychosis), där mänskliga och djuriska själar cirkulerade genom olika kroppar. Även om mytologin inte systematiserade föreställningar om djurens efterliv, antyder det återkommande temat om transformation och gudomlig inkarnation att djur hade andlig betydelse, om inte odödlighet.
I nordisk kultur spelade djur både praktiska och symboliska roller. Vargar, korpar och hästar hade mytologisk betydelse som gudarnas följeslagare eller omen om ödet. Även om jakt och jordbruk dikterade ett utilitaristiskt bruk av djur, genomsyrade myterna dem med vördnad. Odins korpar (Huginn och Muninn), Tors getter och Sleipnir, den åttafotade hästen, återspeglar denna dubbla praktiska och andliga symbolik.
Nordisk mytologi artikulerar inte uttryckligen ett efterliv för djur, men djur deltar tydligt i det kosmiska dramat om Yggdrasil (världsträdet), Ragnarök (världens ände) och gudomliga myter. Deras själar är kanske inte individualiserade som hos människor, men deras mytiska upprepning antyder andlig betydelse inom den nordiska kosmologiska cykeln.
I det forntida Egypten vördades djur associerade med gudar – katter (Bastet), ibisfåglar (Thoth), krokodiler (Sobek) och tjurar (Apis). Många mumifierades och begravdes i heliga riter, vilket indikerar både skydd och rituell betydelse. Alla djur var dock inte skyddade – vissa offrades eller användes som föda, vilket visar en dualistisk syn som blandade vördnad med nytta.
Djur kopplade till gudar ansågs besitta andlig kraft och kontinuitet. Deras mumifiering och begravning tyder på tro på ett efterliv eller åtminstone rituell betydelse. Även om mänskliga själar beskrevs mer utförligt, intog heliga djur tydligt en plats i egyptiernas andliga föreställningsvärld.
I Mesopotamien var djur en integrerad del av både vardagslivet och religiösa ritualer. Vissa djur ansågs vara omen eller budbärare från gudarna. Djur som lejon och tjurar avbildades i kunglig och gudomlig ikonografi, vilket symboliserade makt och gudomlig auktoritet. Även om djur offrades och användes praktiskt, gav deras rituella roll dem en helig status.
Det finns få bevis på formella föreställningar om djurens efterliv, men deras roll i religiös symbolik antyder en andlig dimension. Djur förmedlade ofta mellan det gudomliga och jordiska riket, även om deras själar inte diskuterades på samma sätt som mänskliga.
Wicca, en modern hednisk väg, lägger stor vikt vid harmoni med naturen. Djur ses som heliga delar av det gudomliga hela. Många wiccaner är vegetarianer eller djurrättsaktivister och betraktar grymhet mot djur som en andlig överträdelse. Ritualer kan hedra djurandar, och miljöetik är central för wiccansk moral.
Wiccaner tror att djur har andar och deltar i cykeln av födelse, död och återfödelse. Reinkarnation kan innebära att man återvänder som djur eller människa, beroende på traditionen. Djur betraktas som en del av den andliga familjen, ofta förekommande som familjärer eller andliga guider, vilket bekräftar deras djupa andliga relevans.
För många ursprungsbefolkningar i Amerika är djur andliga släktingar. Jakt är helig, aldrig utförd lättvindigt och alltid med tacksamhet. Varje del av djuret används, och ritualer utförs för att hedra anden hos det jagade djuret. Djur spelar ofta roller i skapelsemyter och ses som lärare eller budbärare.
Djur tros ha andar som lever kvar efter döden. Dessa andar kan ansluta sig till förfäderna, vandra i andevärlden eller återvända till naturen. Djurguider eller totem hjälper individer att navigera på den andliga vägen. Gränsen mellan mänsklig och djurisk själ är flytande och betonar sammankoppling snarare än separation.
I aboriginernas kosmologi är djur direkta ättlingar eller manifestationer av Drömtidens förfäder. Jakt utförs endast inom strikta kulturella protokoll och med andlig vördnad. Slöseri eller grymhet är tabu. Djur är en del av heliga sånglinjer och totemiska system, vilket säkerställer att ekologisk kunskap förs vidare genom generationer.
Djur ses som andliga varelser kopplade till specifika totemiska platser och förfädersmyter. Deras andar återvänder till landet eller till Drömtiden efter döden. Livscykeln är evig, med djurandar invävda i landet, samhället och den kosmiska berättelsen.
Mångfalden av perspektiv som presenteras här belyser en grundläggande sanning: även om doktrinära detaljer varierar, löper en bred ström av respekt för djur genom de flesta religiösa och andliga världsåskådningar. Oavsett om det uttrycks som bud, karmisk lag, mytisk vördnad eller ekologisk balans, verkar uppmaningen att behandla djur med medkänsla nästintill universell. Även i traditioner som ger människor en privilegierad status finns ofta tydliga mandat att undvika grymhet, handla rättvist och erkänna det gemensamma livsandedräkt som besjälar alla varelser.
Föreställningar om djurens själar spänner också över ett spektrum – från skepticism till övertygelse, från odefinierade andliga roller till fullständigt deltagande i cykler av återfödelse eller gudomlig dom. I många system är gränserna mellan människa och djur inte rigida utan flytande, vilket påminner oss om att allt liv är sammanlänkat – biologiskt, etiskt och andligt.
I en era av miljömässig kris och industrialiserat djurlidande förblir dessa uråldriga insikter akut relevanta. De inbjuder oss att ompröva etiken i våra handlingar och att erkänna djur inte som objekt, utan som varelser värda empati, värdighet och andlig uppmärksamhet. Att hedra djur är, i många traditioner, att hedra det heliga självt.